söndag 12 februari 2012

Until Eternity Ends

Ja, om man skulle lätta sitt hjärta?

Senaste tiden på jobbet har allt handlat om mat.
Det är en som kör lchf och blivit helt frälst, som snackar om det jämt samt att det är flera som hakat på det. Visst, fine with me om att folk vill dieta sig, men när det kommer till de situationerna då de sitter och snackar om hur och vad jag äter ger jag dem bara onda ögat.
Ibland önskar jag att jag bara kunde ge svar på tal och inte tänka så jävla mycket.

Mat är en komplicerad sak.

För 15 månader sen vägde jag över 10 kilo mer än idag, i december 2010 visa vågen 72,5kg och det är det mesta jag någonsin vägt.

För 7 år sedan vägde jag runt 50kg, dvs 12 kg mindre än idag.

Som barn var jag en sticka. Lång och smal och inga former.
I högstadiet börja man bli medveten om detta och alla skulle jämföra sig med varandra.
Jag, som då var ett huvud längre än alla andra, tränade bandy 3-4 ggr i veckan, och helt plötsligt kom i puberteten och fick höfter, lår och kände mig helt plötsligt stor och klumpig.
Fast jag var egentligen fortfarande smal.
Men som sagt, jämfört med alla andra var jag "större".
Och en tonårings lösning på detta, sluta äta, smyga med mat och se till att få en förjävla fuckad relation till allt ätbart.
Ena stunden svälta sig, andra stunden hetsäta och smyga med mat, ibland spy, och leva med en jävla ångest över vad man fick i sig.

Jag har hetsätit 500g påse chips på mindre än 20 minuter, för att sen inse vad jag gjort, grina och försöka spy upp skiten utan att lyckas, jag har levt på kaffe och max 1 äpple per dag i veckor tills jag brytit ihop och känt att livet är meningslöst, jag har fått komplimanger för min kropp men inte kunnat känna något då kroppen är min fiende.

Jag har försökt dölja det, i perioder har jag tyckt att jag kan supa mig till en tjej med förjävla självförtroende som tycker om allt och alla, men detta beteende ledde ju enbart till mer ångest...

Jag vet idag att jag egentligen är smal. Min vikt ligger på nedre bmi-gränsen mellan undervikt/normalvikt (vad är detta jävla normala?). Jag började för över ett år sen träna ordentligt.

Jag fick nog på nyårsdagen 2011, bakfull och jävlig efter att på nyårsafton hällt i mig öl hemma samt jäger, (det här med att smygdricka INNAN fester, träffar mm är även något som förföljt mig), kom till festen, drack en flarra rödvin, sen en flaska skumpa och på det mer öl... Jag skrämde mina polare och var dyng, fick skjutsas hem och spydde konstant hela natten.
Att vakna i sängen med sina egna spyor.
Jag var så inihelvetes äcklad av mig själv.
Den dagen tog jag en lång promenad, gick och köpte frukt och bestämde mig för att ha en nykter period och bara träna.

Kompisarna skulle ses och dricka bira, jag stanna hemma och bakade kakor på helgerna.
Jag ville inte utsätta mig.
Satte mål och tränade i början 3 ggr i veckan samt egna promenader.
Hade konstant träningsvärk i en månad, sen släppte det.
Märkte hur jag orka mer och mer, att man kunde pusha kroppen och känslan efter träningen var bättre än vilken fylla som helst.

Träningen höll i sig, jag tillåt mig ta en öl eller 2 emellanåt och sedan dess har jag varit fast.
Har haft en jävla snedfylla i maj 2011, spydde som en gris hemma på natten och har sen dess inte druckit så mycket. Visst lite salongsberusad har jag vart under året men jag har kunnat hantera det.

Och jag har kunnat hanterat maten den senaste året.
Stort jävla WIN!
Jag äter mycket hemlagad mat, det jag är sugen på.
Jag äter chips emellanåt, ostbågar älskar jag, godis, frukt och allt jag gillar.
Men inte jämt, och inte allt på en gång.

Träna är kul, mat är gott och att kunna unna sig emellanåt utan att få ångest över det är helt jävla fantastiskt!
Jag är inte riktigt vän med min kropp, jag ser mig fortfarande i spegeln och tycker ibland att den ser ut som för 15 månader sen, samtidigt som att den ibland ser ut att vara en sticka.

Synsättet jag har på mig själv ändras från dag till dag, men jag försöker verkligen lära känna mig själv igen.
Lära känna min kropp.
Och inse att jag är jag, och att min kropp är en del av mig med.
Och att det egentligen inte spelar någon som helst roll hur den ser ut.

Vadfan, jag har en kropp som är stark, den funkar som den ska, jag har sen jag börja träna nästintill ingen värk och den är min.
Jag ska egentligen inte klaga.

Inga kommentarer: